imyourheartache

(Svårt att få en bra bild när man åker bil för övrigt.)


Jag känner mig nästan vuxen. Jag undrar om det är okej?
Är jag verkligen vuxen? När blir man det?
Ordet vuxen låter läskigt. Jag gillar det inte riktigt. Haha.
Jag kommer väl alltid vara samma Sanna, med barnslig humor? Eller?
Vaknar man upp en dag och har tappat barnasinnet? Hmm...

Åh, välkommen åldersnoja. Du är verkligen inte alls välkommen. HejHej.



Jag har bytt elavtal, vem fan gör sådant egentligen?
Jag har gått på min andra arbetsintervju någonsin (okej, det kanske inte är speciellt vuxet, men ändå.)
Jag har tagit tag i saker och får dom gjorda.
Och just nu har jag påbörjat att sy gardinner. (HALLÅ, VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED LIKSOM?!!)


Nej, skärpning. Nu får jag göra något riktigt barnsligt. Som att sova bort halva dagen kanske?
Men nej. inte ens det kan jag ju göra längre. Uppe och studsar runt 6-7.
Hmm. Jag vill inte bli gammal!!

Den här lilla killen är saknad.
Han har det största hjärtat någon kan ha.
Tycker alla mammor det om sina barn kanske? haha.
Han gör mig till en så mycket bättre människa.

Jag älskar dig mest av allt Lillgrisen.
Tillsammans klarar vi allt. Flera gånger om.

Ligger i soffan och försöker sova, går mindre bra. Suck!
Varför lägger du dig inte i sängen? Tänker ni nu.
Jo, jag har svårt att somna i en stor säng alldeles för mig själv. Så den nyttjas bara när min vackra karl eller nån vän är här.
Jag måste ligga trångt, närhet och värme. (Trots att jag oftast tar upp hela sängen själv när någon sover intill mig. Haha.)

Dessutom har jag feber. Fyfan vad jag hatar det.
Ont i hela kroppen, så fort det är lite knöligt måste jag hoppa åt sidan, för att det gör ont. Och hur lätt är det att undvika, när man är benigare än en jävla benget? >_<

Slog mig också hur fan jag orkade leva som jag levde förr. Från högstadiet fram till graviditeten.
Minns särskilt en gång, när mamma vart riktigt förbannad på mig (vilket jag förstår i nuläget.).
Det var helg, i åttan eller nian har jag för mig. Jag hade över 39graders feber, hindrade det mig från att ut och leka rövare?
En av de jag umgicks med som mest då, hade en liten stuga på sin gård. Där vi var varenda helg. Dyngraka!
Lyckades på något sätt ta mig dit, trots att jag inte fick för min mor. Låg i min väns soffa och klarade inte av att hålla i en flaska själv, för att jag hade så ont av febern och i hela kroppen.
Så mina vänner fick hjälpa mig att dricka.

Hur sjukt är inte det? Dumma jävla unge som man var då egentligen.
Sjukt.

Nej, nu ska jag försöka sova igen.
Bye.

Var riktigt mysigt. Innan affärerna hade öppnat och varmt ute. Mycket skönt!
En latte med mintchokladsmak. NomNom!

Efter det så köpte jag ett par nya vårskor åt Zion, var så mysigt väder. Så de första vårskorna för i år var verkligen ett måste. :) Hittade även ett till par som han ska få, men det får bli när jag fått lite mer pengar. =)

Efter det så åkte vi hem till Marielle på en skvallerfika. =)
Flickorna var dock på dagis, men det gjorde ju inte något för Zions del. För han fick ju ha hela deras rum för sig själv. ;D Hahah.


---

Nu när Zion vilat klart om en stund, så blir det att ut och cykla lite grann. Och mata änderna.
Uääkh, jag hatar fåglar. Dom äcklar mig, jätte mycket!
Men Zion gillar det ju så. ^^

Det finns några som gillar när jag har fickor på mina kläder.





För ibland har jag något i min ficka.



Myspyser för fullt.



Ett bra sätt att ha lite socialicering trots att man pysslar med annat.




Sedan kanske man glömmer bort det och sticker ner armen i fickan.
Då får man plötsligt världens finaste armband.




Hihi. Di är söta di där små djuren =)

Jag är så fruktansvärt glad över att vissa människor är så förlåtande.
Som min älskade Tant Linnea.
I tonåren var jag väldigt rebellisk och rent utsagt ond.
Jag var aggresiv och otrevlig.
Var det något som inte passade just mig, då vart jag flyförbannad.

Linnea var en sådan person som jag var väldigt överjävlig emot.
Hon var mycket mycket sjuk och det struntade jag i. Jag brydde mig ärligt talat inte.
Hon sa något som gjorde mig förbannad, hon sa något som inte ens hade med mig att göra. Ändå så reagerade jag så starkt.
Jag ville slå henne, jag skrek hemska saker, jag hotade henne och jag visste vart jag skulle sparka. Under den tiden bar jag enbart kängor eller stålhätteskor.

Som tur var fanns personer i min omgivning som inte tyckte som jag. Som skyddade henne.
För ärligt talat så vet jag inte vad jag hade gjort.

Jag var inte mig själv förr. Jag mådde så dåligt, så jag kunde inte se eller tänka klart.
Jag är en väldigt omtänksam person, jag skulle aldrig kunna skada någon med vilje. Varken psykiskt eller fysiskt.
Men då, då var aggresionerna som terapi för mig. Jag mådde bra när jag var aggresiv och kunde känna  adrenalinet som rusade fram som en tornado i min kropp.

Jag har gjort många saker i mitt liv som jag absolut inte är stolt över. Detta är nog det jag absolut känner mest skam över.

Hur kunde jag försöka skada en sådan underbar person? Hur kunde jag tänka tanken att hon inte skulle få "stå i vägen".
Handlade det om avundsjuka? Svartsjuka? Eller vad det nu var. Det vet jag inte.
Den tiden i mitt liv är som en askgrå dimma, jag vill inte minnas, jag vill inte se vad jag gjorde mot människor i min omgivning.

Det var chockerande när vi började prata, som normalt folk.
Alla tankar som rusade, alla känslor som började komma upp.
Men just i den stunden, så ville jag inte riktigt ta in henne i mitt liv som en vän.
Vi kunde prata i alla fall, utan att jag skrek eller kallade henne fula saker.
Jag kunde inte riktigt förstå hur hon kunde prata med mig, som varit så hemsk mot henne.

Det var inte förens jag blev gravid som vi började umgås lite mer som vänner.
Och jag kunde glädja mig åt hennes sällskap.
Hon var ju faktiskt väldigt rolig att umgås med.
Men det var inte förens jag hade fött Zion som vi verkligen började umgås.
Hon kom ofta över på en kopp kaffe (läs. många koppar).

Och just under den här tiden formades den människa som jag en gång ogillat så starkt, till en av mina bästa vänner.
Eller rättare sagt, under den här tiden formades jag till den människan som fick en underbar vän.

Tror att alla i hennes omgivning hade svårt att förstå varför hon började umgås med mig, efter allt som hänt.
Men jag tror att jag har lyckats visa den rätta Sanna för allihopa.
Den sociala, glada, omtänksamma Sanna, som jag faktiskt är.



Observera, jag är verkligen inte den jag var förr.
Skrik och våld har jag inte tagit till sedan många år tillbaka nu.
Graviditeten för mig var ett uppvaknande och jag kom tillbaka till den Sanna jag egentligen var.
Jag är varken elak eller våldsam, det har aldrig varit jag.
Det låter dumt, men det var min sjukdom som talade; "Se på mig, här är jag. Jag finns och jag ska synas. Ni ska komma ihåg mig och aldrig kunna glömma bort mig."

Och ja, sjukdomen fick rätt, jag syntes. men var det värt det?
Var det värt att alla kommer komma ihåg mig som elak? En sådan person som folk var rädda för.
Nej, det var inte värt det. Det var det verkligen.

Om jag ångrar det?
Jag känner otrolig skam, jag skäms något ofantligt över hur jag har betett mig.
Men jag vet inte riktigt, ånger för mig finns inte.
Utan allt det där så hade jag inte haft en sådan bra vän just nu tror jag.
Hon vet att jag skäms över det och jag vet att tusen ursäkter kommer aldrig kunna ursäkta det jag gjorde.
Men gjort är gjort, jag kommer aldrig kunna få det ogjort hur mycket jag än skulle ha kunnat ångra det.



Du är guld värd. Glöm aldrig det Linnea! <3

De flesta är ungefär så lyckliga som de bestämmer sig för att vara.
- Abraham Lincoln

Idag har Lillgrisen gjort sin mor väldigt väldigt stolt!
Han har varit på Barnens Skidspel och åkt och åkt och åkt.
Han älskar verkligen att åka skidor och nöjde sig inte med ett pytte varv på 200meter inte.
Utan efter det så ville han åka 600meters loppet. Och var han nöjd efter det? Nej.
Han gav sig på 1500meters loppet och var han nöjd då?
Nej. Då gav han sig på 600meters loppet, inte en utan två gånger till!
Och hade inte de stängt för dagen då, då hade han åkt ännu mer, för han ville ju åka mer. ;)

Så han har alltså åkt 3,5km på skidor idag! Det är ju helt galet!
Är jag extremt löjlig som är så stolt över Zion? Det skiter jag i isåfall, för jag har världens bästa unge!
Så det så!

Han är så stolt över sin medalj och sitt startnummer. Och det ska han vara också, för det är jag.

Om jag var trött förut, så är det inget emot vad jag är NU.
Slitit och kämpat hela dagen, det värsta är väl att jag ska slita lika mycket imorgon igen, om inte mer.
Jag har flyttat soffan, terrariumet, en hylla. Skruvat ihop skrivbordet i sovrummet, dammsugit och torkat golvet i vardagsrummet... med en trasa. >_<
Riktigt städat och ommöblerat och K-A-O-S! Med tanke på att det inte är klart på lååånga vägar.
Ska flytta en stor tung möbel in till sovrummet, sortera papper in i pärmar, flytta teven, hänga upp tavla och två dvdhyllor. Osv Osv.

Känns som att jag är nyinflyttad och det är sådär kaosartat som det blir då ni vet. ^^




(En galet trött röv.)