Snart sovdAgs
Blivande legorum
Tror att hans legorum kommer vara det snyggaste rummet i hrla lägenheten när det är klart! :)
Mycket nu.
Vem är jag?
bestämt mig.
2005 var året jag fick komma på "akutsamtal" på Bup. Och där gick jag fram till början av 2008 om jag inte missminner mig.
Jag behövde det för att bearbeta, prata och få ur mig allt jag hade på insidan.
Tror även att min mor behövde det, få veta vad som hade döljts inom mig under alla år.
Hon fick vara med in och prata om det var varannan gång eller en gång i månaden eller om det nu var när jag ville det. Det kommer jag inte riktigt ihåg.. Men hon fick vara med in ibland i alla fall.
Ja, ja.. skitsamma hur det var med det.
Men jag är inte färdig i min bearbetning, så nu har jag bestämt mig för att beställa mina journaler från den tiden. Få se svart på vitt hur det var med allt. Se vad jag har glömt, vad jag kanske har förstorat och se vad det egentligen var som hände med mig under de åren.
Och det känns skönt, otroligt skönt att ta det här steget. Det känns kanske inte som slutet på min bearbetning. Men i alla fall början på slutet av bearbetningen. Haha, hänger ni med på vad jag menar? ^^
Nu ska jag bara skriva ett brev och be om journalen, så skickar de hem dem. (Om de anser att det är lämpligt, men det ska inte vara några problem med det.)
Min verklighet
Varför?
Jo, jag läser psykiatri 1 nu. Och jag brukade älska psykiatri förr.
Nu blir jag illamående och vill inte läsa.
Vissa av fallbeskrivningarna i boken handlar inte om vem som helst, utan jag känner igen mig.
Inte bara att "aah, jajaja men sådär har jag också känt en gång", utan det skulle lika gärna kunna vara jag.
Och jag mår dåligt av att se att jag faktiskt mådde sådär och vilken tur jag har att det endast slutade med ångest och panikångest och inte eskalerade eller att jag inte tog mig ur depressionen eller vad det nu än var.
Jag var ett knepigt fall, från början till slut. Förutom ångesten och panikångesten kunde man aldrig säga vad jag hade för diagnos. De försökte sig på att sätta in mig i alla dessa olika "fack", men det var alltid något symptom som förstörde "facket" de satt in mig i. Så någon diagnos fick jag aldrig.
Jag vet att jag fyllde i många papper, som skulle indikera på om vilken sorts diagnos det skulle kunna röra sig om. men icke!
Samma var det med mina forna ätstörningar. Jag var allt, jag var inget. Jag passade, men sen var det något som inte passade.
Men jag är glad att jag inte kunde passas in i någon ätstörning, för då vet jag att de skickat mig till ätstörningskliniken och det ville jag inte. Jag ville inte sitta i en grupp med människor som var smalare än mig som beklagade sig över att just dem var tjocka.
Och jag hatar att läsa om de här fallen, påminna mig om att det här inte var en del av min vardag, utan det var min vardag. Ångest, panikångest, självförakt, självsvält, godisätande, blodet, sömnlösa nätter och dagar, att sova i över ett dygn i sträck, min ilska, min sorg, min saknad, rösterna och de långa duscharna.
Jag fanns, men jag fanns inte. Jag levde, men inte på insidan.
Mediciner som inte hjälpte, mediciner som gjorde mig till en grönsak. Att skratta för att andra skrattar, att gråta för att andra grät.
Allt jag gjorde mot mina vänner och min familj. Känslan av att inte bli sedd och att bara bli motarbetad (som jag för övrigt insett på senare år var helt tvärtom. Allt de ville var att hjälpa mig.).
Nej, sicket djupt inlägg det här vart då.
Åter till pluggandet. suck!
Dum jävla snorunge.
Ligger i soffan och försöker sova, går mindre bra. Suck!
Varför lägger du dig inte i sängen? Tänker ni nu.
Jo, jag har svårt att somna i en stor säng alldeles för mig själv. Så den nyttjas bara när min vackra karl eller nån vän är här.
Jag måste ligga trångt, närhet och värme. (Trots att jag oftast tar upp hela sängen själv när någon sover intill mig. Haha.)
Dessutom har jag feber. Fyfan vad jag hatar det.
Ont i hela kroppen, så fort det är lite knöligt måste jag hoppa åt sidan, för att det gör ont. Och hur lätt är det att undvika, när man är benigare än en jävla benget? >_<
Slog mig också hur fan jag orkade leva som jag levde förr. Från högstadiet fram till graviditeten.
Minns särskilt en gång, när mamma vart riktigt förbannad på mig (vilket jag förstår i nuläget.).
Det var helg, i åttan eller nian har jag för mig. Jag hade över 39graders feber, hindrade det mig från att ut och leka rövare?
En av de jag umgicks med som mest då, hade en liten stuga på sin gård. Där vi var varenda helg. Dyngraka!
Lyckades på något sätt ta mig dit, trots att jag inte fick för min mor. Låg i min väns soffa och klarade inte av att hålla i en flaska själv, för att jag hade så ont av febern och i hela kroppen.
Så mina vänner fick hjälpa mig att dricka.
Hur sjukt är inte det? Dumma jävla unge som man var då egentligen.
Sjukt.
Nej, nu ska jag försöka sova igen.
Bye.
Syskonskaran
Jag har ju en ganska stor familj. Så jag tänkte att jag skulle beskriva den lite grann.
Mamma är gift med min plastpappa.
Pappa är gift med hans tant.
Äldsta broder är 20år äldre än mig. Vi har aldrig haft någon speciellt bra relation pågrund av det.
Men jag hoppas att vi kan börja umgås som syskon nu snart. :) För jag saknar honom.
Äldsta syster är 12år äldre än mig. Och vi har alltid haft en bra relation.
Hon tog hand om mig ganska mycket när jag var liten. Och nu bor vi grannar och jag är så jävla glad över det. :)
Broder är 5år äldre än mig. Och vi har väl inte haft så mycket kontakt de senaste åren, tills vi båda hade barn.
Nu umgås jag gärna med honom och brukar vara där när det hinns och umgås med brorsonen. :)
Plastsyster är 2år äldre än mig. Och vi bodde ihop i några år, när jag flyttade med mamma till kusten.
Dock har vi inte någon speciell kontakt idag. Tråkigt nog!
Syster är 2 år äldre än mig. Och det är min guldklippa i mitt liv. Den jag alltid har kunnat gråta ut hos. Och som jag delade säng med (jag hade en egen säng egentligen.) hela barndommen istortsett. Dock pratade vi knappt med varandra när jag mådde som sämst.
Plastbroder är lika gammal som mig. Eller ja, han är 18dagar äldre än mig. haha.
Och han är den som fått lyssna på all skit jag hade att säga när jag mådde dåligt. Vi delade rum och jag älskar att umgås med honom. Vi hittar alltid på hyss och det har vi alltid gjort. Han är den tvillingbrodern jag aldrig fick.
Tvillingbroder, han dog i mammas mage. Men jag känner en sådan enorm saknad. Konstigt nog.
Tror inte att man kan förstå, om man inte varit med om det själv... om ens då?
Lillasyster, den äldsta av tvillingarna. Är 12år yngre än mig. Söta goa, underbara snuttan. Hon är så underbar på så många sätt. Har haft väldigt roliga stunder med min lilla fjortis. trots åldersskillnaden. :)
Lillebror, den yngsta av tvillingarna. Självklart är han också 12år yngre än mig. ^^ Jag älskar att vi fått bättre kontakt nu när jag mår bättre. Var så otroligt svartsjuk på att snuttan hade en tvillingbror. Så jag kunde inte riktigt umgås med den här plutten. Mår dåligt över det. För han är så underbar så underbar min älskade lillebror.
Vi kan också ha riktigt skitkul när vi sätter igång och muppar oss. ;)
Yngsta lillebror, är 14år yngre än mig.
Den glada spillevinken, som har mer energi än någon annan på denna jord.
Han vet vad han vill och har en sådan personlighet som får hela världen att lysa upp när han är på bra humör.
Fina lilla fidelej. Det här är grisens förebild och Fiddelej är nog världens stoltaste morbror.
Älskar självklart den här spjuvern också. Otroligt mycket.
Som sagt. Stor familj. Eller ja. Nu har jag ju bara tagit upp syskonskaran ;)
Förskoletiden
Lite svårt att skriva ordentligt om min uppväxt, för vissa grejer tycker jag inte att jag har rätt att säga.
Eftersom att det inte bara är jag som är inblandad.
Men i alla fall.
Jag växte upp i ett oranget tegelhus, med mamma, pappa, tre syskon (den fjärde bodde inte hemma hos oss då.)
samt två hundar. Varav en av hundarna var min ögonsten, han som jag pratade med när jag mådde dåligt.
Som la huvudet i mitt knä när jag mådde dåligt och jag visste att han förstod. Det syntes i hans ögon.
Ayk, änglarna är lyckliga över att ha dig hos dem. <3
Jag vet inte riktigt vilken ålder jag hade, när jag fick mina första ångestattacker och började mitt självskadebeteende.
Men jag vet att jag inte var gammal i alla fall.
Slag mot ben, armar, huvudet in i väggen. Bita sig i armen, bara för att få känna att jag hade kontroll över all ångest. (Vilket jag verkligen inte hade.)
(Men jag började inte skära/rista mig fören jag var tolv år. Det vet jag säkert. Innan var det mer "oskyldigare". Men det tar vi i ett senare inlägg.)
Jag var otroligt rädd för allting. Mörker och ensamhet var värst.
Jag var rädd för de som var äldre än mig, inte sådär att jag bara var lite smårädd. Utan jag var verkligen gråtfärdig när jag såg de äldre i skolan. Jag vågade inte titta på dem, jag känner fortfarande hjärtat i halsgropen när jag tänker tillbaka till den rädslan som fanns hos mig.
Egentligen vet jag inte vad jag var rädd för, men de var äldre/större och jag var så liten.
Jag kommer ihåg när jag skulle gå själv till förskolan (lekis) eftersom att mina storasyskon gick i den riktiga skolan". Mamma följde mig över vägen och sedan hade jag hela sandbacken och en bit till att gå själv på.
Jag var så enormt rädd, de "stora" barnen gick till skolan, så jag mötte alltid någon.
Och jag kommer ihåg en speciell gång, när två "stora" killar, tog mig runt ett hörn och började diskutera att ta fram kniven. Sen sa de att de bara skämtade. Men endå. Jag var liten, de var stora.
Efter den gången var jag extremt rädd för att gå själv, men då från ingenstans började en katt följa mig till och från förskolan.
Jag bodde i en väldigt liten by, där alla kände alla och visste allt om alla.
Och jag har ingen aning om vems katt det där var, men den kom som en räddande ängel.
Följde mig varenda dag till förskolan, och mötte mig på hemvägen och följde mig hem.
Men när jag började ritkiga skolan, så fanns katten inte längre, då följde ju jag med syster och bror påvägen till skolan.
Men jag funderar än idag på vems katten var, hur den kunde veta när jag gick till förskolan och hur den kunde veta när jag skulle hem från förskolan. Hur kunde den veta det?
Eller har jag fantiserat ihop katten? Fanns den på riktigt?
Nej, resten av livet tar vi en annan gång. Ansträngande att tvinga sig minnas rädslor och känslorna man hade under den tiden.
Ofödd och redan en kamp.
Så hon nekade en skrapning, trots deras tjat. (Visst var det väl så mamma? Har för mig att du berättade det som så.)
Så redan innan jag var född, räddade min mor mig från döden.
Min tvillingbror tänker jag ofta på. Ofta och mycket.
Jag känner mig trasig, som att en del av mig saknas. Är det underligt?
Men ändå känns det jobbigt.
Hur hade det sett ut annars? Hade jag mått bättre?
