imyourheartache

En liten smygkik på våran gran, Zion har hjälpt till att hänga upp allt.
Den är kanske inte helt vacker, men den är i alla fall och huvudsaken Zion är nöjd. För det är för hans skull den är uppe!

 

Efter en helg på kusten, kom jag hem igår.
Jag har haft det riktigt trevligt och jag längtar redan efter min karl igen.
Självklart längtar jag efter småsyskonen, mamma och pp också. Och min vackra fulhund!

 

Men åter till tåget, som jag nämnde i förra inlägget.
Jag pratade med min far på morgonen, som skulle hämta mig och Zion, Sa då att han kunde komma halv åtta, eftersom att mitt tåg skulle gå 10 i åtta.
Vi var färdigklädda och stod ute på parkeringen vid halv.. han kom inte förän kvart i!
Han hade hört fel och trodde mitt tåg gick 10 ÖVER och inte i... Kuljul!
Brummar ner till tågstationen och där står mitt tåg, pappa släpper av mig och åker iväg med Zion.
Jag springer mot tåget och ser det börja rulla, jag hojtar och vinkar.. Tåget stannar till min förvåning.
Men jag står på helt fel sida perrongen (man måste gå över tågspåret som tåget stod på och jag kunde inte komma runt.) så tåget börjar åka igen.
Fan, fan fan! Jag står och svär och börjar bli bitter.
Försöker ringa pappa igen, men han svarar självklart inte.
Så jag står och svär någon minut till.
Då kommer det en taxichaufför mot mig och frågar om jag missade tåget, han sa att skyndar vi oss hinner vi säkert till Borlänge.
Jag funderar en ganska lång stund, innan jag tänker att vafan, jag testar!

Så vi in i taxin och han kör som en blådåre. 160km/h hela vägen till Borlänge.
Hela tiden satt han och sa "Vi hinner, vi hinner". Ska jag vara ärlig trodde jag att det var kört!
Väl i Borlänge, kastar vi oss ut ur taxin (Jag tror inte ens att han låste dörren till bilen) och springer, samtidigt skriker han "spring, spring, du hinner".
Jag kommer fram till trappan, som går ner till perrongen. Där står mitt tåg.
Jag tackar i farten taxichauffören, samtidigt som jag springer det fortaste jag någonsin har sprungit ner för två trappor och hinner precis sätta mig på tåget innan det rullar iväg!

Vilken pärs!


Helgen har förövrigt varit helt underbar. Jag behövde få¨bara tänka på min karl och umgås med honom.
Jag behövde få känna på att vara flickvän och inte mamma i samband till det.
Vi hade så trevligt på julbordet, med god mat och god öl. (som jag fick sota för igår.)

Tänkte bara kika in och säga godnatt.
Min karl har redan gått och lagt sig, egentligen jag med. Men jag kunde inte somna.
Så jag smög upp en liten stund, men nu känner jag att det nog är dags att sova.

Tågresan vart stress och jäkt och 160km/h med taxi, men berättar mer om det en annan gång.
Zion har haft det bra hos morfar och var glad när jag pratade med honom förut.
han sover som sagt hos min morbror i helgen, de hade varit och köpt nya vinterskor åt honom. (jag skickade med pengar, så var lugna)

 

Nej, som sagt... Sova.

Godnatt och hoppas ni haft en bra lucia...

 

Lillgris har pusslat helt själv idag och jag slutar aldrig förvånas vilken awesome unge jag har!
Det här är ett 100-bitars pussel, med små bitar.
Han sorterade inte ens ut bitarna, utan tog de från kartongen och la där de skulle.
Min duktiga lillgris det!

I övrigt... Hur gick det på intervjun?
Det gick inte som jag hoppades på, jag kände det direkt jag stegande in på enhetschefens kontor.
Och mycket riktigt, jag förstår inte riktigt ens varför jag skulle dit på intervju eftersom de redan bestämt sig.
Men jag är ändå glad att jag fick komma på intervju, det är ett steg i rätt riktning och att få öva på de där med intervjuer är ju bara bra.
Så jag är faktiskt inte bitter, jag satt och väntade igår på att bitterheten skulle komma.. Men den dök aldrig upp! Nöjd tjej.
Idag har jag sökt tre nya arbeten och hoppas på det bästa! Bara till att gå på igen.


Idag har Lillgris varit hos tandläkaren och slipat en tand, som det var hål i.
Han klarade det galant och fixade även att röntga tänderna. (Vilket han hade lite svårt för sist)
Så jag är nöjd och han blev nöjd. Men satan vad nervös han var imorse. Jag försökte peppa honom så mycket det gick, att han är bäst och kommer klara av det där superbra. Vilket han också gjorde.
Som sagt, min unge är bäst!

 

Jag tänkte bara skryta om längden på mitt hår. (Som vanligt!)
Jag är bra sugen på att klippa av det, men jag är ju också sugen på att se hur långt jag kan få det att bli.
Så kalufsen blir nog kvar ett bra tag till. 

 

Förövrigt kan vi väl alla lova en sak?
Att bara kika på hårlängden?
Min bajsnödiga min, mina groteskt långa fingrar och min skelögdhet är inget att kike på kan jag  tycka..
Hahah.

 

Jag är så otroligt nervös, men även spänd.
Jag har tidigare varit på 2 intervjuer och ett av jobben fick jag ju.
Så ska vi säga att jag har 50% chans att få detta med? Haha.

Det vill säga, imorgon blir det att gå på anställningsintervju, eller ja.. enhetschefen tyckte att det lät så stramt och spännt, så hon ville hellre säga ett möte.
Så ja, imorgon ska jag på möte och jag håller alla mina tummar och tår för att det ska gå bra för mig.
Enhetschefen verkade avslappnad, social och väldigt trevlig. Så det ska nog gå bra.
Jag ska gå igenom min mapp med mina "sökajobbpapper" och hoppas på att jag får med allt jag behöver ha med mig.

Det är ingen fast anställning, men jag vill ha jobbet ändå.
Jag behöver det och jag tror att jag kommer att klara det galant, bara jag kommer in i det.
Så håll tummarna för mig imorgon!

 

Det blev en minst sagt stressig morgon. Hua.
Då jag hade småångest under natten, lyckades jag ju inte somna fören efter klockan 3.
Jag hade ställt tre alarm, för att inte försova mig.

Hur jag vaknade?
Zion lägger sig uppe på mig, jag vaknar till och funderar på varför han har kommit upp. Han som alltid sover i sin egna säng. Kikar upp och tittar på klockan. 07.15!
Zion skulle ha varit på dagis klockan 07,00 och min buss gick 07.10.

Lyckat Sanna, mycket lyckat!

Kastade mig upp ur sängen och kastade på mig kläder, Zion kastade på sig kläder han också.
Sen på med ytterkläder samtidigt som jag ringer till syster I och Zion dricker drickyoghurt. Kommer på att jag inte har någon som helst nytta av att egentligen ringa syster och säga att jag försovit mig, vad ska hon kunna göra från Karlstad liksom?
Ringer till morbror samtidigt som vi störtar ut från lägenheten och hör om han skulle kunna åka från jobbet för att köra mig till sjukhuset, då jag missat alla bussar som skulle kunna hinna till sjukhuset innan min läkartid.

Medan morbror kollar om han kan åka från jobbet, så ringer jag min karl för att lugna nerverna lite.
Morbror ringer upp och säger att han kommer till Zions dagis för att skjutsa mig till sjukhuset fortast möjligen.
Jag och Zion SPRINGER  till dagis och kommer dit 07.30!
Vi har alltså bara tagit en kvart på oss från det jag kollade på klockan till vi var på dagis. Duktigt Sanna! Haha.
Kastar in sonen på dagis, ber om ursäkt till fröknarna för att vi försovit oss. Ska säga hejdå till Zion och märker att hans tröja är utochin och bakochfram. Heja! Nämner det för honom lite snabbt samtidigt som jag snor en puss och försvinner ut på parkeringen där morbror precis kommer börnanade med en bil.
Kastar mig in i bilen och åker snabbt till sjukhuset och där är jag nu 07.38, min läkartid börjar 07.45,
Hurra jag hann!!

Men däremot hade jag ju inte hunnit morgonkissa, fick springa upp till röntgenavdelningen och anmäla mig i receptionen och sedan rusa till toaletten och kissa. För att sedan precis komma till väntrummet när läkaren/sköterskan ropar upp mig. Pjuh!
Bad om ursäkt för att jag verkade stressad och förklarade min morgon. (Vilket han nog förstod på min snygga morgonfrilla under mössan. Hahah..

Kastade av mig kläder och tog på mig en snygg sjukhusrock, låste in mina värdesaker och gick in till magnetröntgen.

Usch, småångest.
Imorgon måste jag och Zion upp mycket tidigt, för han börjar dagis klockan sju.
Och jag ska ta mig till lasarettet för magnetröntgen. Jag har en inre panik som bara växer och växer.
Jag HATAR lasarett och andra sjukhusmiljöer (vårdcentraler etc. etc.)
Jag har dessutom ingen som kan följa mig dit, utan jag måste gå själv. Skit!

Men. Jag ska klara det. Jag vet att jag kan, jag är bara fånig.
Men usch, fy!