imyourheartache

Jag känner mig så jävla stolt över mig själv.
Jag bara måste säga det.
Jag som mådde så jävla dåligt, som inte kunde stå på egna ben och som inte visste något om matlagning, hur man vistades ute bland folk och var urdålig på att städa.
Jag har visat för mig själv att jag klarar mig "på egen hand", jag kan laga mat (Och ibland blir det faktiskt riktigt gott!), jag kan vara ute bland folk och jag har blivit "Städmanisk".
Jag älskar att se spisen glänsa av renhet, ingen disk och när dammsugningen är klar. Doften av nymoppat golv och renbäddad säng! När tvätten är vikt och ligger på sin plats i garderoben.
När jag har torkat av alla bänkar och skåpsluckor.
Och jag känner mig hög av lycka när maten jag lagat smakar gott.
När karln kommer hem och ger mig en puss och säger att han älskar mig, då mår jag underbart.
När Lillgrisen hämtas på dagis och han "pratar" och skrattar med mig för fulla muggar.
När katten kommer och lägger sig i mitt knä och spinner för fullt.
Jag älskar verkligen det liv jag påbörjat.
Mitt liv, fyllt av glädje och lycka.

Hade någon sagt till mig att min framtid skulle se ut så för två år sedan, då hade jag nog skrattat dem rätt upp i ansiktet. För varför skulle lyckan inträffa mig?
Men nu vet jag, att jag kan uppleva riktig lycka och kärlek.

Jag har till och med gått ner på stan själv. (Eller ja. Lillgrisen var med mig.)
Jag promenerar nästan varje morgon med lillgrisen till och från dagis.
Jag kan inte annat säga än att jag är stolt över mig själv. :)

Visst, klart jag har mina stunder då jag bryter ihop och allt känns jobbigt.
Men så är det väl med de flesta människor?
Ja, jag lever dagligen med panikångesten, men jag har det under kontroll.
Det är inte längre panikångesten som styr mitt liv, det är jag som har kontrollen över mitt liv.
De som inte har panikångest vet nog inte vad jag talar om. Visst kan man läsa mycket om panikångest och sådär.
Men har man aldrig upplevt det, så tror jag inte man kan förstå det.
Vara rädd för att gå ut och göra något simpelt som att handla, det kan vara ett rent helvete.
Men ja, jag har beslutat mig för att göra allt i min makt för att slå mig "fri" från helvetet. Och nuförtiden kan jag även handla.
Så, visst är jag duktig?

Jag ska börja på en verksamhet snart. Så jag kommer in bland människor ännu mer.
Jag är nervös redan nu, det kan jag inte ljuga om. Men jag vet att jag klarar det.
Vad är det värsta som kan hända? Att jag får en panikångestattack? Ja, änsen?
Det är inget farligt i vilket fall. Och jag känner på mig att jag klarar det.
Visst får jag säkerligen nervös-skita (haha) en fem-sex gånger innan jag går, men vad gör det?

Nej, jag kan helt ärligt säga att jag är på god väg till att fullständigt ha kontrollen över mitt liv.
Det känns fint.
För min skull, lillgrisens skull och för karlns skull.











Nu över till något annat. Dagens händelser kanske?

Var på lasarettet med lillgris. Gick finfint.
Tog en shoppingrunda med min mor. Gick finfint det med. Mor köpte kläder åt lillgris, "fluffiga" strumpor åt mig, gardinner till köket åt oss (vita med svarta blommer på.), massa disktrasor åt oss (Ja, det är något som går åt hemma, min "städmani" ni vet.) och lite leksaker åt lillgris. :) Finemang.
Vi hittade även lite kläder åt mina småsyskon.
Pussade och kramade mina småsyskon hur mycket som helst.
L var här ett tag och fam H också. Mycket trevligt!
Gick upp på vinden och letade böcker, utan resultat! Hittade bara en massa barnböcker och kärleksromaner!
Pratat två gånger med karln på tlf. (Ja, jag saknar den mannen något ofantligt, trots att jag senast träffade honom imorse!)
Sedan har det väl inte hänt så möe mer idag.
Är dock slut i huvudet, så ska väl lägga mig om en stund. =)

Imorn blir det tåg till hemmet. Hem ljuva hem.
Som sagt följer mams med hem. =) Trevligt!
Dock är lillebror febrig och följer nog inte med. :/
Men det är som det är med det.

Och det här är nog sista uppdateringen på ett tag.
Som sagt är jag ju internetlös :P

Bye.