imyourheartache

Det är ingen bra dag idag, ångesten lurar bakom hörnet.
Imorgon måste jag ta mig till lasarettet, ensam dessutom. (För de som inte vet är jag inget fan av sjukhus.. jag skulle nog inte benämna det som sjukhusskräck, men inte långt därifrån.)
Jag vill inte vara sjuk, jag vill inte vara sjuk, jag är inte sjuk.
Ja, jag är inte sjuk. Jag har bestämt det nu!
Jag har god lust att låta bli att gå till röntgen och inte ha kontakt med någon där igen, då slipper jag ju veta om jag är sjuk eller om jag är frisk.
Men, det är ju det här jag har väntat på i allt för många år. Borde jag inte vara glad över att någon har tagit mig seriöst och vi kikar igenom den förbaskade ryggen/lederna och ser vad det kan vara?

Jag vill ju veta, jag vill inte veta ifall jag skulle vara sjuk.
Det jag vill veta är vad jag kan göra för att underlätta för min kropp och vad jag kan göra för att förhindra att det blir värre.
Det andra vill jag inte veta.. så länge det inte visar sig att jag är fullt frisk om än lite (mycket) otränad.

Jag vet att jag inte kommer få något svar, varken imorgon eller när röntgenbilderna kommer (om det skulle visa sig att det är vad de tror att det kan vara). Men jag är rädd för att vara sjuk. Jag vill vara frisk.

Men... vem vill inte det? 

Nej, nu ska jag sluta med mina katastroftankar och försöka återgå till de tankar jag haft hela tiden innan: "Jag är bara otroligt otränad och har nästintill obefintliga muskler i ryggen."
Det går att göra något åt, även om det tar emot. Haha.

Tack för mig, så återkommer jag när jag inte är sådan jävla bitterfitta.