imyourheartache

Jag sitter och ska egentligen försöka plugga, men åsynen av boken gör mig illa till mods.
Varför?
Jo, jag läser psykiatri 1 nu. Och jag brukade älska psykiatri förr.
Nu blir jag illamående och vill inte läsa.
Vissa av fallbeskrivningarna i boken handlar inte om vem som helst, utan jag känner igen mig.
Inte bara att "aah, jajaja men sådär har jag också känt en gång", utan det skulle lika gärna kunna vara jag.
Och jag mår dåligt av att se att jag faktiskt mådde sådär och vilken tur jag har att det endast slutade med ångest och panikångest och inte eskalerade eller att jag inte tog mig ur depressionen eller vad det nu än var.

Jag var ett knepigt fall, från början till slut. Förutom ångesten och panikångesten kunde man aldrig säga vad jag hade för diagnos. De försökte sig på att sätta in mig i alla dessa olika "fack", men det var alltid något symptom som förstörde "facket" de satt in mig i. Så någon diagnos fick jag aldrig.
Jag vet att jag fyllde i många papper, som skulle indikera  på om vilken sorts diagnos det skulle kunna röra sig om. men icke!

Samma var det med mina forna ätstörningar. Jag var allt, jag var inget. Jag passade, men sen var det något som inte passade.
Men jag är glad att jag inte kunde passas in i någon ätstörning, för då vet jag att de skickat mig till ätstörningskliniken och det ville jag inte. Jag ville inte sitta i en grupp med människor som var smalare än mig som beklagade sig över att just dem var tjocka.

Och jag hatar att läsa om de här fallen, påminna mig om att det här inte var en del av min vardag, utan det var min vardag. Ångest, panikångest, självförakt, självsvält, godisätande, blodet, sömnlösa nätter och dagar, att sova i över ett dygn i sträck, min ilska, min sorg, min saknad, rösterna och de långa duscharna.
Jag fanns, men jag fanns inte. Jag levde, men inte på insidan.
Mediciner som inte hjälpte, mediciner som gjorde mig till en grönsak. Att skratta för att andra skrattar, att gråta för att andra grät.
Allt jag gjorde mot mina vänner och min familj. Känslan av att inte bli sedd och att bara bli motarbetad (som jag för övrigt insett på senare år var helt tvärtom. Allt de ville var att hjälpa mig.).


Nej, sicket djupt inlägg det här vart då.
Åter till pluggandet. suck!