imyourheartache

Jag har haft en dov huvudvärk hela dagen. Den ligger och lurar på mig, fruktansvärt jobbigt.
Fast det värsta är att ångesten är här och lurar på mig. 
Är det då jag ska ta till "Alfons ordspråk"?
Stick du fula spöke stick, för du finns inte

Nej, för den finns. Den finns och gör sig påmind.
En kuslig känsla, som inte går att beskriva.
Ångesten är med mig, dag ut och dag in. Aldrig blir jag lämnad ifred.
Tänk vad skönt att sova en hel natt, eller tänk att gå en hel dag utan att den påminner mig om att den är bakom mig.

Men jag ska vara nöjd. Ångesten är bakom mig, inte bredvid mig eller framför mig.
Jag kan leva som en "normal" människa och den stoppar mig aldrig längre.
Men det är drygt, fruktansvärt drygt att alltid vara på sin vakt. Att aldrig vara helt avslappnad.

Men, men.. Som sagt.. Jag ska vara glad över att jag idag mår bra och kan leva med det.
Det fanns en tid (som i och för sig inte är speciellt länge sedan) som ångesten kontrollerade mig och inte tvärtom.
Jag har tagit mig långt och kan enbart ta mig längre framåt, lämna den här dagen och den här ångesten bakom mig. För att se fram mot en ny dag, med nya äventyr och nya utmaningar.