imyourheartache

Jag är så fruktansvärt glad över att vissa människor är så förlåtande.
Som min älskade Tant Linnea.
I tonåren var jag väldigt rebellisk och rent utsagt ond.
Jag var aggresiv och otrevlig.
Var det något som inte passade just mig, då vart jag flyförbannad.

Linnea var en sådan person som jag var väldigt överjävlig emot.
Hon var mycket mycket sjuk och det struntade jag i. Jag brydde mig ärligt talat inte.
Hon sa något som gjorde mig förbannad, hon sa något som inte ens hade med mig att göra. Ändå så reagerade jag så starkt.
Jag ville slå henne, jag skrek hemska saker, jag hotade henne och jag visste vart jag skulle sparka. Under den tiden bar jag enbart kängor eller stålhätteskor.

Som tur var fanns personer i min omgivning som inte tyckte som jag. Som skyddade henne.
För ärligt talat så vet jag inte vad jag hade gjort.

Jag var inte mig själv förr. Jag mådde så dåligt, så jag kunde inte se eller tänka klart.
Jag är en väldigt omtänksam person, jag skulle aldrig kunna skada någon med vilje. Varken psykiskt eller fysiskt.
Men då, då var aggresionerna som terapi för mig. Jag mådde bra när jag var aggresiv och kunde känna  adrenalinet som rusade fram som en tornado i min kropp.

Jag har gjort många saker i mitt liv som jag absolut inte är stolt över. Detta är nog det jag absolut känner mest skam över.

Hur kunde jag försöka skada en sådan underbar person? Hur kunde jag tänka tanken att hon inte skulle få "stå i vägen".
Handlade det om avundsjuka? Svartsjuka? Eller vad det nu var. Det vet jag inte.
Den tiden i mitt liv är som en askgrå dimma, jag vill inte minnas, jag vill inte se vad jag gjorde mot människor i min omgivning.

Det var chockerande när vi började prata, som normalt folk.
Alla tankar som rusade, alla känslor som började komma upp.
Men just i den stunden, så ville jag inte riktigt ta in henne i mitt liv som en vän.
Vi kunde prata i alla fall, utan att jag skrek eller kallade henne fula saker.
Jag kunde inte riktigt förstå hur hon kunde prata med mig, som varit så hemsk mot henne.

Det var inte förens jag blev gravid som vi började umgås lite mer som vänner.
Och jag kunde glädja mig åt hennes sällskap.
Hon var ju faktiskt väldigt rolig att umgås med.
Men det var inte förens jag hade fött Zion som vi verkligen började umgås.
Hon kom ofta över på en kopp kaffe (läs. många koppar).

Och just under den här tiden formades den människa som jag en gång ogillat så starkt, till en av mina bästa vänner.
Eller rättare sagt, under den här tiden formades jag till den människan som fick en underbar vän.

Tror att alla i hennes omgivning hade svårt att förstå varför hon började umgås med mig, efter allt som hänt.
Men jag tror att jag har lyckats visa den rätta Sanna för allihopa.
Den sociala, glada, omtänksamma Sanna, som jag faktiskt är.



Observera, jag är verkligen inte den jag var förr.
Skrik och våld har jag inte tagit till sedan många år tillbaka nu.
Graviditeten för mig var ett uppvaknande och jag kom tillbaka till den Sanna jag egentligen var.
Jag är varken elak eller våldsam, det har aldrig varit jag.
Det låter dumt, men det var min sjukdom som talade; "Se på mig, här är jag. Jag finns och jag ska synas. Ni ska komma ihåg mig och aldrig kunna glömma bort mig."

Och ja, sjukdomen fick rätt, jag syntes. men var det värt det?
Var det värt att alla kommer komma ihåg mig som elak? En sådan person som folk var rädda för.
Nej, det var inte värt det. Det var det verkligen.

Om jag ångrar det?
Jag känner otrolig skam, jag skäms något ofantligt över hur jag har betett mig.
Men jag vet inte riktigt, ånger för mig finns inte.
Utan allt det där så hade jag inte haft en sådan bra vän just nu tror jag.
Hon vet att jag skäms över det och jag vet att tusen ursäkter kommer aldrig kunna ursäkta det jag gjorde.
Men gjort är gjort, jag kommer aldrig kunna få det ogjort hur mycket jag än skulle ha kunnat ångra det.



Du är guld värd. Glöm aldrig det Linnea! <3