Dum jävla snorunge.
Ligger i soffan och försöker sova, går mindre bra. Suck!
Varför lägger du dig inte i sängen? Tänker ni nu.
Jo, jag har svårt att somna i en stor säng alldeles för mig själv. Så den nyttjas bara när min vackra karl eller nån vän är här.
Jag måste ligga trångt, närhet och värme. (Trots att jag oftast tar upp hela sängen själv när någon sover intill mig. Haha.)
Dessutom har jag feber. Fyfan vad jag hatar det.
Ont i hela kroppen, så fort det är lite knöligt måste jag hoppa åt sidan, för att det gör ont. Och hur lätt är det att undvika, när man är benigare än en jävla benget? >_<
Slog mig också hur fan jag orkade leva som jag levde förr. Från högstadiet fram till graviditeten.
Minns särskilt en gång, när mamma vart riktigt förbannad på mig (vilket jag förstår i nuläget.).
Det var helg, i åttan eller nian har jag för mig. Jag hade över 39graders feber, hindrade det mig från att ut och leka rövare?
En av de jag umgicks med som mest då, hade en liten stuga på sin gård. Där vi var varenda helg. Dyngraka!
Lyckades på något sätt ta mig dit, trots att jag inte fick för min mor. Låg i min väns soffa och klarade inte av att hålla i en flaska själv, för att jag hade så ont av febern och i hela kroppen.
Så mina vänner fick hjälpa mig att dricka.
Hur sjukt är inte det? Dumma jävla unge som man var då egentligen.
Sjukt.
Nej, nu ska jag försöka sova igen.
Bye.
