imyourheartache

Jag skulle ha haft en tvillingbror, men mamma fick missfall.

Men jag kämpade kvar i livmodern. (eftersom att vi inte var enäggstvillingar klarade jag mig.)

Min mamma, som alltid är stark och verkligen vet saker, kände att det var något kvar som levde i magen.
Så hon nekade en skrapning, trots deras tjat. (Visst var det väl så mamma? Har för mig att du berättade det som så.)

Tillslut gjorde dem en ultraljudsundersökning. Och mycket riktigt fanns jag där, i allra högsta grad levande.

Så redan innan jag var född, räddade min mor mig från döden.
Min tvillingbror tänker jag ofta på. Ofta och mycket.
Jag känner mig trasig, som att en del av mig saknas. Är det underligt?

Nej Sanna, ryck upp dig! Det går inte att tänka så. Jag vet!