imyourheartache

Tänkte att jag skulle försöka fortsätta på mitt liv.
Lite svårt att skriva ordentligt om min uppväxt, för vissa grejer tycker jag inte att jag har rätt att säga.
Eftersom att det inte bara är jag som är inblandad.

Men i alla fall.

Jag växte upp i ett oranget tegelhus, med mamma, pappa, tre syskon (den fjärde bodde inte hemma hos oss då.)
samt två hundar. Varav en av hundarna var min ögonsten, han som jag pratade med när jag mådde dåligt.
Som la huvudet i mitt knä när jag mådde dåligt och jag visste att han förstod. Det syntes i hans ögon.
Ayk, änglarna är lyckliga över att ha dig hos dem. <3

Jag vet inte riktigt vilken ålder jag hade, när jag fick mina första ångestattacker och började mitt självskadebeteende.
Men jag vet att jag inte var gammal i alla fall.
Slag mot ben, armar, huvudet in i väggen. Bita sig i armen, bara för att få känna att jag hade kontroll över all ångest. (Vilket jag verkligen inte hade.)
(Men jag började inte skära/rista mig fören jag var tolv år. Det vet jag säkert. Innan var det mer "oskyldigare". Men det tar vi i ett senare inlägg.)

Jag var otroligt rädd för allting. Mörker och ensamhet var värst.
Jag var rädd för de som var äldre än mig, inte sådär att jag bara var lite smårädd. Utan jag var verkligen gråtfärdig när jag såg de äldre i skolan. Jag vågade inte titta på dem, jag känner fortfarande hjärtat i halsgropen när jag tänker tillbaka till den rädslan som fanns hos mig.
Egentligen vet jag inte vad jag var rädd för, men de var äldre/större och jag var så liten.

Jag kommer ihåg när jag skulle gå själv till förskolan (lekis) eftersom att mina storasyskon gick i den riktiga skolan". Mamma följde mig över vägen och sedan hade jag hela sandbacken och en bit till att gå själv på.
Jag var så enormt rädd, de "stora" barnen gick till skolan, så jag mötte alltid någon.
Och jag kommer ihåg en speciell gång, när två "stora" killar, tog mig runt ett hörn och började diskutera att ta fram kniven. Sen sa de att de bara skämtade. Men endå. Jag var liten, de var stora.
Efter den gången var jag extremt rädd för att gå själv, men då från ingenstans började en katt följa mig till och från förskolan.
Jag bodde i en väldigt liten by, där alla kände alla och visste allt om alla.
Och jag har ingen aning om vems katt det där var, men den kom som en räddande ängel.
Följde mig varenda dag till förskolan, och mötte mig på hemvägen och följde mig hem.
Men när jag började ritkiga skolan, så fanns katten inte längre, då följde ju jag med syster och bror påvägen till skolan.
Men jag funderar än idag på vems katten var, hur den kunde veta när jag gick till förskolan och hur den kunde veta när jag skulle hem från förskolan. Hur kunde den veta det?
Eller har jag fantiserat ihop katten? Fanns den på riktigt?

Nej, resten av livet tar vi en annan gång. Ansträngande att tvinga sig minnas rädslor och känslorna man hade under den tiden.