imyourheartache

Många tycker nog att jag är fånig, på till exempel förra inlägget. Om min älskade Ayk.
Men han var verkligen min bästa vän.
Var jag ledsen, så gick jag till honom. Han lyssnade och kollade på mig. Puffade med sin nos (och luktade ohyggligt illa i munnen) och la tassarna i knät. Huvudet på sne och kollade på mig. Lyssnade (hade han så mycket till val egentligen?) och stannade vid min sida.

Den dagen han vägrade röra på sig och man såg hur livslusten inte fanns hos honom.
Den dagen glömmer jag aldrig.
Det bar av till veterinären och jag visste att det enda rätta var just den där sprutan.
Den sprutan som han egentligen skulle fått något år tidigare, men lyckades då komma undan.

Det var den längsta bilfärden jag varit med om. Inte pågrund av att den var lång, utan tiden stod stilla.

Han och jag i baksätet, bara han och jag i hela världen. Världen stod stilla. Allt hade stannat.
När vi var framme, mamma och syster och sprutan är allt jag kommer ihåg. Och vi grät, alla grät.
Jag minns inte ens veterinären, jag minns bara tankar, känslor och lite omkring.
Jag minns hur han kollade på mig och drog en sista suck. Jag minns mamma och syster kramandes, gråtandes.
Jag minns hur min bästa vän försvann.

Jag minns hemfärden, med min livslösa kamrat bredvid mig.
Jag minns inte vem som körde hem, var det bara mamma, jag och syster i bilen?
Hela världen var still.

Mina småsyskon kom ut till bilen, sa adjö. Ett hejdå. Vi syns aldrig mer.
Jag minns att min vän var där, också ett hejdå.
Jag minns att jag aldrig ville lämna honom i bilen. Tänk om han kollade upp på mig och att han faktiskt fortfarande levde, att han bara sov. Djupt.
Tänk om.....

Jag minns att jag kramade och och kramade.
Höll i pälsen och ville inte släppa taget. Jag ville inte gå.
Jag vet inte efter hur lång tid jag gick därifrån. Det kändes som en evighet.
Säkerligen fick mamma mig därifrån efter bara en liten stund, men tiden stod stilla.

Älskade Ayk.