Baah!
Nu börjar mitt eviga tjatande. Jag hatar att vara utan mina pojkar.
De som gör dagarna till ett nöje, de som gör mig på så jävla bra humör.
Dagarna utan dom går så sakta, så sakta.
Vad gjorde jag egentligen innan de kom in i mitt liv.
Eller ja, karln har ju vart med länge i mitt liv, fast inte så som de tre senaste åren.
Grejen är ju att vi alltid har varit förtjusta i varandra enda sedan årskurs sju. Galet länge sedan ju.
Typ 9år eller något va?
Fast det var aldrig rätt tid, olika liv och olika mål i livet. Vilket gjorde att det aldrig blev något då.
Vilket i sin tur var jävligt bra, för tror inte att det hade varit han och jag om det blivit något.
:)
Och min fina bästa Lillgris, utan han hade jag inte stått där jag står idag.
Han är meningen med livet, mitt lilla extra liv.
Jag är så glad att jag lyssnade på mig själv och visste exakt vad jag skulle göra.
För livet utan dig, det hade inte varit ett liv.
Jag älskar dig mest av allt min prins!
Nej, nu ska jag och ninen gå och sova.
Ska ju upp på nå jävla muppverksamhet imorgon.
Natti!
