imyourheartache

Jag satt och läste igenom lite blogginlägg, medan jag tog mig en välförtjänt pluggpaus och insåg en sak.
Jag älskar den känslan som jag fick, Jag är så jävla bra.
Aldrig trodde jag att jag skulle ha det så här bra som jag verkligen har det.
Sociala fobin är långt borta, jag vet att den finns där, men jag bryr mig inte!

Jag är starkare än jag någonsin varit, någongång.
Jag jobbar, umgås med människor i min närhet, jag fikar ensam på stan, jag drar mig inte för att ringa människor jag inte känner (t.ex försäkringskassan, csn och sådana grejer) och jag har börjat plugga.
Så ja, jag är stark. Jag är bra.
Och den sociala fobin vinkar jag farväl åt och jag ler, ler mer än jag gjort på många många år.
Jag har haft bukt på den länge, men jag vet att jag snart är där jag kan vända blad och bara kunna se tillbaka åt den.
Visst kan jag fortfarande känna av den, men jag bryr mig inte ett smack. Det rör mig inte i ryggen faktiskt. Och det är en härlig känsla. Att veta att jag är så pass stark och frisk att jag övervinner den, gång på gång på gång.


Jag älskar mitt liv och jag skulle inte vilja byta med någon.
Det känns så jävla bra.