Det är de små sakerna som gör det.
Visst är det otroligt jobbigt att vi inte bor ihop och kan dela vardagen med varandra, så som man bara kan göra när man bor ihop.
Men tyvärr vänjer man sig. Och det kanske är bra? Jag hade mått fruktansvärt dåligt om jag alltid skulle känna så som jag gjorde ibörjan, eller varje gång han varit hemma och åker iväg till jobbet igen.
Men riktig kärlek klarar det, vi klarar det bra.
Han ringde förut, bara för att påminna mig om att fångarna på fortet börjar idag klockan åtta på fyran.
Och jag smälter, dels för att han kom ihåg att jag gillar det och dels för att jag inte skulle missa det om jag inte visste om att det började idag. (Vilket jag heller inte visste.)
Och jag tror inte att en sådan "liten" grej hade gjort mig så glad som det här faktiskt gjorde.
Och med det menar jag inte att jag trivs med att ha honom borta från mig, för det gör jag verkligen inte.
Men däremot tror jag att man lär sig uppskatta de små sakerna man gör för varandra, som man kanske inte annars hade gjort.
Jag är så glad över att ha min vackra prins. Min drömprins.
Min otroligt älskade fästman.
