Äntligen hemma <3

Idag på kvällen kom äntligen min lillgris hem.
ÄNTLIGEN!! Efter en veckas pina utan honom.
Visst har jag haft kul medan han har varit borta. Kalasat och försökt att inte vara "Mamma-Sanna".

Dock är det inte lätt. Tankarna far konstant.
Hur har han det, känner han sig övergiven av mig?
(Barn under fem år känner sig oftast övergivna av den förälder de bor hos om de är borta längre än fem dagar. Det snurrar i huvudet HELA tiden.)
Därför ringer jag grisen minst en gång om dagen, ibland mer.
Och det är oftast inte för min skull, nog för att jag gärna skulle kunna prata med honom dygnet runt. Haha.
Men oftast vill han inte prata, vilket jag inte tycker är konstigt och inte mår jag dåligt av det heller.
Men jag vill att han ska veta att jag inte har glömt honom. Att jag finns där för honom, även om jag inte är där.

Är det konstigt? Är jag konstig?
Överbeskyddande? Hönsig?
Eller rent av fånig?

Då får det tamejfan vara så. För jag vill att min unge ska känna sig trygg med mig.
Att han ska veta att hans mamma ALLTID kommer finnas för honom. Så det så. =)
tuhjk

Kommentarer
Postat av: Mams

Så rätt så! Du vet att mams alltid finns där...

Puss

2011-10-16 @ 08:05:16
Postat av: Louise -Lokes mamma

Nejdå jag tycker de låter helt normalt haha :-D hade min son vart äldre o jag skulle vara ifrån han mer än en dag hade jag garanterat ringt massa jag med :-)

2011-10-16 @ 11:36:23
URL: http://loojsen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0