imyourheartache

Det bästa som finns är när Lillgris kommer springande mot en och ger en en såhääääääär stor kram.
Han är verkligen det bästa på denna jord.

Jag är så jävla glad över att han är hos mig igen, jag hatar, och då verkligen menar hatar veckan som han inte är hos mig.
Att inte veta vad han gör, eller om han har det bra. Det plågar mig, enormt!

Att försöka le och se glad ut, hela veckan. Trots att man bara vill falla i gråt och bara skrika ut all saknad.
Jag har aldrig förstått hur mycket man kan älska en annan människa, förens jag vart gravid.

För från stunden jag fick veta att jag var gravid, så älskade jag honom (Som jag då inte visste om han var en pojke eller flicka.)
Jag visste direkt att jag inte skulle göra abort, han var min. Min fina underbara skitunge.
Utan honom, så hade jag inte varit där jag är idag.
Han gör mig stark. Och tillsammans klarar vi allt.
Jag och min underbara gris. <3


(Grisen i magen, vecka 40 skulle jag tro.)