imyourheartache

Jag saknar min fina lilla kille. Jätte mycket.
För snart fyra år sedan, började han gro uti min mage.
Det känns som igår han låg i magen och jag kunde inte förstå hur jag skulle klara av att ha en unge.
Hur jag skulle ha ansvar över en annan människa. Men jag innerst inne visste jag att det skulle  gå bra.
Och det har gått mer än bra.



Min fina kille. Min fina Zion.
Visst har det funnits jobbiga/skrika/gnälliga tider. Och det kommer det komma fler tider med.
Men mest av tiden är det världens underbaraste "yrke". Att få vara hans mamma.
Den han ser upp till, den som han känner sig mest trygg med.
Han är det bästa som kunde hända mig och jag är så glad över att få känna den kärleken han ger.



Att få höra "Mamma, jag älskar dig". Det är det bästa någon kan säga tror jag.
Den lilla fina killen vet hur han ska göra sin mamma glad.
Ibland (ganska ofta.) kryper han upp i mitt knä, klappar mig på kinden och säger "Min lilla mammis" och kramar om mig och ger mig bamsepussen. Och skulle man "råka" pussa honom i pannan, så blir han irriterad och vill ha en puss PÅ MUNNEN! Haha.
Min fina lilla kille.




Blir jag någongång ledsen när han är vaken, så kramar han om mig och säger "Men mamma, du behöver inte gråta". Och sedan torkar han bort tårarna och ger mig en bamsekram.
Den lilla killen är den mest omtänksamma unge som finns tror jag.
T.ex går det en unge på dagis som håller på att lära sig svenska. Zion brukar hjälpa honom att förstå vad alla menar. Och försöker få fröknarna att förstå vad han menar.
Det är min omtänksamma unge det!



Jag är så stolt över honom, så jag riktigt lyser när fröknarna berättar sådana saker.
För då känner jag att jag uppfostrat min unge till den finaste som finns.



Och jag vet att vi har ett otroligt bra band mellan oss.
Att vi har finare kontakt än vissa andra har med sina barn.
Att Zion stannar upp och tar till sig det jag säger och tänker efter.
Att jag stannar upp och tar till mig det han säger och tänker efter.
Att vi har varandra i vårt och torrt.
Och han vet att jag finns där, även när jag inte är vid honom.



Fröknarna har sagt flera gånger att vi är något speciellt jag och Zion.
Att vi två är speciella. Och verkligen bryr oss om vad varandra tycker och säger.
Att vi har det finaste band de någonsin sett.
(Det sa de till och med på utvecklingssamtalet. Plus att en fröken började gråta för att vi har så fint band mellan oss.)



DU ÄR LIVET FÖR MIG.