Mammafånig
Nu ska jag vara sådär mammafånig, som bara en mamma kan vara.
Jag tänker skryta om min Lillgris. Men som sagt mina ord, mitt liv. ;)
I över ett och ett halvt år har vi bökat och bråkat. Skrikit och gråtit över hans astmamedicin.
Jag förstår honom, det kan inte vara lätt att få en mask över ansiktet och inte förstå varför.
Även om jag har förklarat att det är medicin och att han mår bättre av den, så har han ju inte förstått varför jag ska vara så elak och ta på honom masken.
Men nu i veckan som var, så växte han lite och blev en ännu större kille i sin mors ögon.
Nu bråkar vi inte längre om medicinen, han är en stor kille som håller masken själv och andas i den.
UTAN skrik och bråk! Underbart. Och nu känner jag mig inte sådär elak som jag känt tidigare när han tar den.
Mammas stora, duktiga kille.
<3
