Utfryst.

När jag är ensam. Det är då smärtan kommer.
En saknad, svårare än jag någonsin kunnat ana.
Du lämnade bara ett frågetecken. Du var den finaste vän man kunnat tänka sig.
Och nu är det som att du aldrig fanns.
Jag har försökt skicka mail och sms. Jag har till och med försökt ringa. Men du har inte samma nummer längre.
Jag har svårt att acceptera att du inte vill prata med mig, att det är vad du vill.
Känslan att vara utfryst har en helt ny innebörd.

Bara du kunde säga hejdå, då skulle jag förstå.
Men inte nu.

Ängel, du läser säkert inte ens det här. (rättare sagt. Det vet jag att du inte gör.)
Men jag vill bara att du ska veta att jag saknar min fina vän.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0