imyourheartache

Trött som få, hatar när det är så här.
Irriterad och vill vara ensam, samtidigt som jag har så mycket kärlek och vill mysa.
Jag tycker uppriktigt synd om de i min närhet.
Mensmonster, och jag hatar det.
Jag kan leva med den otroliga mensvärken, men låt mig bara slippa humöret.
Eller rättare sagt, låt andra slippa humöret.

Jag känner mig så ensam och borttappad.
Det känns som ingen vill ha med mig att göra, att ingen bryr sig.
Och ja, jag vet att det inte är sant... (Hoppas jag.) Men ja. Mensmonstret har annorlunda syn på saker och ting.
Det finns ingen känsla, likt den här. Att gå omkring i en bubbla av irritation och kärlek.
Det går inte ihop. Hur fan ska det gå ihop? så dumt.



I övrigt mår jag bra och allt är som det ska.
Så det är inte det. ^^
Behövde bara få ur mig lite mensmonsterhet. hahah.

Bye.